Start
Blogg
Fotoalbum
Om mig
Kontakt

Möte med: Linkan

Tisdag 22 mars 2016: Stockholm kändes ovanligt stilla. Kanske
var det de lätta snöflingorna som singlade ner och smälte mot trottoaren som
gjorde mig lugn när jag hastade mot mitt inbokade möte. Ett lunchmöte med en
legendar. För det måste man väl ändå kalla en person som tagit OS-silver i ishockey.

Året var 2006, OS i Turin. Det var inte många som trodde att
Sveriges damlag i ishockey skulle ta en silvermedalj. Det gick bra för tjejerna
i grundspelet. Intervjuerna med tjejerna under och efter matcherna samt i SVT:s
studio var klarsynta och intressanta. De var uppenbart att de brann för sin
sport. Under turneringens gång blev de Damkronorna med hela svenska folket.
Många experter ansåg att USA och Kanada var självskrivna lag i en final. På
papperet såg dessa lag oövervinneliga ut. Efter en mycket hård kamp lyckades Sverige
besegra USA i den avgörande semifinalen. Glädjen bland Damkronorna var kolossal.
Jag kommer för alltid minnas när Chris Härenstam, kommentator på SVT, skrek: ”Sverige
spelar FINAAAAL” i någon typ av eufori-falsett. Det omöjliga blev möjligt. Hemma
i Tv-soffan skrek jag mig hes och det gjorde troligen även större del av de
andra två miljoner svenskar som också tittade på matchen. Sport när det är som
bäst.

Jenny ”Linkan” Lindqvist, med tröja nummer 12, var en av
dessa tjejer som var där i högen av glädje. ”Forward med friskt humör både på
och utanför isen. Inte den största av talanger, men med ledaregenskaper” (Lindberg red. 2013,193). Chris Härenstam
har sagt att Lindqvist är en spelare som kanske inte gör så många mål men hon
ger allt i varje byte. Hon går in och stör och tröttar ut motståndaren. En
mycket viktig pusselbit när man bygger ett lag.

Vi åt en sen
lunch. Syftet med mötet var att få svar på mina frågor som uppkommit när jag
läst in mig på ämnet damishockey inför mitt dokumentärfotoprojekt.

Inledningsvis bad
jag Jenny berätta hur ett ishockey-år ser ut. Det ser olika ut beroende på
vilken nivå man spelar på men för spelarna i Riksserien startar säsongen i
september och håller på till slutet av februari. Därefter tar slutspelet vid
för att avslutas med en final där de två bästa lagen möts i bäst av tre
matcher. En intensiv period då även landslaget tillkännages för media. Efter
sista finalmatchen, då de svenska mästarna har korats, bär det av till VM.

Just nu befinner
sig Damkronorna i Kamloops, Kanada för att spela årets VM. Första
grundspelsmatchen gick av stapeln 29 mars klockan 02.00 svensk tid. Sverige mötte
Tjeckien, matchen slutade 3-2. Dagen efter möttes Sverige och Japan den matchen
slutade 2-0. I natt spelar Sverige mot Schweiz. Tyvärr börjar SVT visa matcher
först i kvartsfinalen den 1 april.

När spelarna kommer hem från
VM blir det lite vila men redan i maj är det samling för landslaget. En av
många träffar men på denna träff är även presumtiva damkronor inbjudna. Här
testas bland annat fysik och spelskicklighet.

När säsongen tar slut och
spelarna ”går av isen” tar barmarksträning vid. I juli tar de flesta ledigt
några veckor för att sedan börja med barmarksträningen igen innan de ”går på
is” i början av augusti. En månad på is sen startar en ny säsong i början av
september.

Många av framtidens blivande
hockeyspelare, på elitnivå, går på hockeygymnasium. Vi konstaterade hur bra det
går för Linköping HC och MODO som båda har ett nära samarbete med två av de
fyra hockeygymnasium som finns för tjejer i Sverige.

En annan fundering jag haft
var hur kopplingarna mellan Svenska ishockeyförbundet, föreningarna, Sveriges
Olympiska kommitté och Riksidrottsförbundet hänger samman samt hur samarbetet fungerar.
Jenny berättar övergripande och ger mig namn på personer jag kan kontakta för att
få ytterligare information.

I vårt samtal om de styrande
organisationerna och föreningarna så blev det så tydligt att organisationerna
kan komma med riktlinjer, riksdagen stifta våra lagar men det är i föreningarna
det aktiva arbetet för jämställdhet ska göras. Vi såg båda flera olika
möjligheter på hur detta lätt kunde genomföras exempelvis genom marknadsföring
på föreningarnas hemsidor. Det ska vara tydligt och lätt att hitta information
om var och när matcher spelas. Hur ska man annars få ny publik till matcherna?

Det är roligt att prata med
Jenny för hon är positiv och ser möjligheter. En idé som Jenny föreslog var att
alla spelare i föreningen går på is samma dag. Bjud in sponsorer, familj och
vänner. Hela staden ska vara välkommen. Sälj korv, bullar, lotter och ha kul
tillsammans. Hon passade på att påpeka att det behövs fler eldsjälar inom
föreningarna. Människor som väljer att se möjligheter och som söker efter
lösningar. ”Som i Luleå hockey” replikerade jag.

Under samtalets gång
fördjupades min insikt om föreningarnas viktiga roll med sina invalda styrelsemedlemmar
i spetsen. Engagemang från föräldrar, medlemmar, supportrar och funktionärer är
också mycket värdefullt för både spelare och ledare.

Nybildade SDHL (Svenska Dam
Hockey Ligan) som är tänkt att ersätta dagens Riksserie har som ambition att
förbättra förutsättningarna för damspelarna i den högsta serien. Jenny, med sin
långa erfarenhet inom damhockeyn, såg ganska neutral ut när jag la fram mina
förhoppningar om vad SDHL ska bidra med. Jag fick känslan av att hon inte tar
ut något i förskott. Hon vet att det krävs hårt arbete för att nå både egna och
gemensamma mål. Hon sa: ”En bra och engagerad ledning inom SDHL är det
viktigaste”.

Jag frågade om
jag fick ta en bild och skriva om vårt möte på min blogg och det fick jag. Jag
passade på att fråga hur hon tänker kring publicitet i media: ”Jag gör det för
damhockeyn” svarade hon på ett sätt som gjorde att jag förstod att damhockeyn
fortfarande var viktigt för henne, trots att hon själv slutat spela på elitnivå.

Vi gick ut och
jag hittade en tegelvägg som passade bra som bakgrund till porträttet. Ett nytt
objektiv gjorde att det tog lite extra tid för mig att få till ett bra ljus.
Jenny bara gillade läget. När jag började få till ett bra ljus på bilderna kom
det upp en fråga i mitt huvud: ”Hur kändes det precis när du insåg att ni var
klara för final i OS, kan du känna känslan fortfarande?” 
 Jenny är bra på att lyssna på andra och har
inga problem att hålla igång ett samtal. Hon är snabb och skicklig i att
formulera sig. Nu blev hon tyst och inkännande sedan började hon leta ord.
Tillslut kom det ett segerrop och ett skratt. Hon är härlig och bjuder på sig
själv. Jag stod nära med kameran, bara en halvmeter från hennes ansikte och
knäpper bilder. Jag såg och kände att hon blev berörd av sina egna minnesbilder.
Jag upplevde inte att hon blev störd av att jag stod så nära med kameran men
stämningen blev utöver det vanliga så jag sänkte kameran och frågade om det
kändes okej att jag fotograferade. Hon nickade och sa ”Jag blev lite berörd”.
Jag tog några bilder till och kände ganska snabbt att jag blev nöjd. När jag
visade henne min bästa bild nickade hon godkännande och sa vänligt men bestämt:
”Jag vill inte bli retuscherad”. Jag nickade instämmande. Retuschera man porträttbilder
försvinner lätt personens karaktär, helheten blir förstörd.

Vi slog följe
till tunnelbanan. Jag insåg att jag så snart som möjligt måste börja fundera
kring hur jag ska avgränsa mig i detta fotoprojekt. Damhockey må vara en sport
som utövas av en minoritet men ämnet känns gigantiskt. ”Vi får skriva en bok”
säger jag, lite på skoj, till Jenny innan vi säger hej då. ”Ja visst” svarar
hon positiv och peppande som hon är. Vem vet en dag kanske vi skriver en bok om
damhockey. Med Jenny Lindqvist känns ingenting omöjligt.


 

Text och Foto:
Sofi Lind


 

Referens:

Lindberg, Thomas red. Svenska Olympier
1896-2012, 
C A
Strömberg, Stockholm 2013

2016-03-31 20:33 • Läst 387 gr
 
 
2017 © Lind Foto & Formgivning | Uppdaterad 2017-09-13