Start
Blogg
Fotoalbum
Om mig
Kontakt

Mina reflektioner som sportfotograf

Det kom en intressant fråga på föregående inlägg:

Elin: Jag tänker att
det är svårt att vara sportfotograf. Lite som att vara bröllopsfotograf,
ögonblicket kommer ju inte tillbaka så man har bara en chans att ta det där
målfotot eller bilden då brudgummen sätter på ringen på brudens finger. Svårt
och stressande. Eller känns det helt OK?


Svårt att vara sportfotograf? Vi kan säga så här: Bilden
ovanför säger en del om den första matchen jag fotograferade under Russincampen
nu i helgen.

Jag fick lov av tränarna att stå i båsen, bara jag inte var
i vägen för spelarna, vilket gjorde att jag kom så nära det går för en som inte
är med och spelar på isen. Jag hade ställt mig strategiskt för att fånga första
nedsläpp i mittzon. Det var första matchen och jag kände mig väl förberedd. Jag
lägger fokus där pucken kommer landa på isen. Håller nere avtryckaren halvvägs,
jag är redo. Känner att jag har övat på isträningen tidigare på dagen och där
fått några bra bilder där spelarna var mitt i bilden. Men nu under match körde
tjejerna ur bild! Vad hände? Vilket tempo! De svischade runt som vilda
superkvinnor på isen, hoppade ut och in ur båset över sargen. För mig blev det
ett misch-mash av gula och blå spelare. Alla såg plötsligt lika dana ut
dessutom så spelar alltid damhockey spelare med galler, ur min synpunkt en
självklarhet då de minimerar risken för ansiktsskador, men det underlättade
inte för mig nu. Jag kämpade på och försökte så gott jag kunde. Första perioden
var slut och det stod 0-0. Jag hade i alla fall inte missat något mål. Jag
var ändå lite besviken på min egen prestation men resonerade med mig själv att
jag inte kan fotografera allt, hur gärna jag än vill. Jag är ingen
sportfotograf tänkte jag när jag gick med ledarna ut mot omklädningsrummen.
Lite moloken, i sinnet, stod jag och tryckte utanför det blå lagets
omklädningsrum, ville väl gå in men ville inte riktigt tränga mig på. ”Kom med
in” sa en av ledarna ” vi har inga hemligheter”. Är det okej om jag fotar
frågade jag spelarna ” ja”. Härligt att fotografera porträtt när folk sitter
stilla. Kände att mitt självförtroende började växa igen. Väl ute vid isen på
plats i båset tänkte jag att jag skulle byta strategi. Innan jag kom till
Russincampet hade jag läst på om hur sportfotografer fotograferar ishockey, en
sak som dök upp var: fokusera på målvakten och invänta skott på mål. Jag testade
det ett tag. Inte så givande till en början men plötsligt dök de upp en blå spelare
med en gul spelare tätt i hasorna. Fort gick det och rakt mot mål. Jag hann
tänka: håll kameran rak och använd autofokus för att få skärpan på den blå spelaren. Jag kände att nu fanns det en
chans att det skulle bli mål. Jag tryckte nere avtryckaren och serietagningen
startade. Snap-snap-snap-snap. Det blev mål! Alla i det blå laget jublade utom
jag som stirrade på kameradisplayen och trycket fram sista bilden och trodde
knappt mina ögon. Alla spelarna var i bild och pucken i vänstra krysset! (se
bilden i förra inlägget) Nu jublade jag. Perioden tog snart slut och jag var
överlycklig. Mitt första målfotografi. I spelargången och sedan i det blåa
lagets omklädningsrum sa jag: ”Jag fick den, jag fick den”. Kände ett behov av
att visa bilden för målskytten. Jag hittade Sara inne på bänken i
omklädningsrummet och jag sträckte fram kameran, visade bilden och ropade
”hi-five” med samma entusiasm som om jag hade varit med och gjort målet. Det
kändes lite som mitt mål. Det skulle visa sig att tjejerna skulle göra många
fler mål under matcherna på Russincampen och jag tog flera bra fotografier på mål och snygga räddningar av målvakterna men
ingen av dessa kändes lika speciell som mitt första målfotografi. Det var en riktigt häftig
känsla.

Att fotografera ishockey är svårt men inte stressande. Att få
stå i båset och vara en del av gruppen gjorde att jag hamnade i en dimma av adrenalin,
spelarglädje och ett starkt fokus. Jag blev påverkad av deras energi och kände ett
starkt fokus och trotts att kameran och objektivet väger mer än 2,5 kg och ska
hållas upp av vänsterhanden så tänkte jag inte på hur trött jag blev i handen
förrän efter matchen. 

2016-05-10 09:57 • Läst 316 gr
 
 
2017 © Lind Foto & Formgivning | Uppdaterad 2017-09-13